Att fotografera fjärilar – svårare än väntat

Under flera decennier kretsade mitt fotografiska intresse nästan uteslutande kring fåglar. Först i somras började jag ägna mig mer intensivt åt att fotografera fjärilar. Jag insåg snabbt att många erfarenheter från fågelfotograferingen gick att överföra – medan andra inte alls gjorde det.

Den som för första gången ger sig in i fjärilsfotografering underskattar ofta de utmaningar som väntar. Vid första anblicken verkar de färgglada fjärilarna vara perfekta motiv. De är små, flyger relativt långsamt, sitter ofta kvar en stund på en blomma och låter fotografen komma mycket nära. I praktiken visar det sig dock snart att just dessa till synes självklara fördelar gör fjärilsfotografering betydligt mer krävande än man först kan tro.

Till skillnad från fågelfotografering arbetar man på helt andra avstånd. Medan en fågel ofta fotograferas på flera meters håll befinner man sig ofta bara en eller ett par meter från en fjäril. Det innebär att skärpedjupet blir mycket begränsat. Redan en liten rörelse från fotografen, en svag vindpust eller en blomma som gungar lätt kan räcka för att skärpan hamnar fel.

Dessutom är fjärilar, även om de inte flyger lika snabbt eller uthålligt som fåglar, betydligt svårare att förutse i luften. De byter riktning utan förvarning, landar ofta bara några sekunder och sätter sig sällan där bakgrund, ljus och perspektiv samspelar på bästa sätt.

En annan viktig skillnad jämfört med fågelfotografering är att omgivningen får en betydligt större betydelse för bildens komposition. När man fotograferar fåglar löses bakgrunden ofta upp i en mjuk oskärpa tack vare det stora avståndet till motivet. Vid fjärilsfotografering finns däremot grässtrån, blommor och blad ofta alldeles bakom fjärilen och kan påverka bildens uttryck avsevärt. Ofta räcker det att flytta sig några centimeter åt sidan eller ändra kamerans höjd för att färger, linjer och ljus ska förändras helt.

Just kombinationen av det begränsade skärpedjupet, de känsliga motiven, de ständigt skiftande ljusförhållandena och den genomtänkta bildkompositionen är det som gör fjärilsfotografering så fascinerande för mig. Den kräver andra färdigheter än fågelfotografering – mindre fokus på snabba reaktioner och desto mer tålamod, observationsförmåga och precision.

I de följande avsnitten delar jag med mig av de erfarenheter jag hittills har gjort. Jag berättar om den utrustning jag använder, de kamerainställningar som har fungerat bäst för mig och hur jag arbetar med autofokus respektive manuell fokusering. Jag tar också upp bildkomposition, fotografering av fjärilar i flykt samt varför kunskap om arternas beteende och livsmiljöer ofta är minst lika viktig som den tekniska utrustningen.

Autofokus – mer hjälp än utmaning?
Autofokusen i moderna spegellösa kameror har under de senaste åren förändrat fågelfotograferingen i grunden. Den tillförlitliga ögonigenkänningen och den avancerade motivföljningen gör det idag möjligt att ta bilder som för bara några år sedan hade varit näst intill omöjliga.

När det gäller fjärilar ser situationen däremot något annorlunda ut. Visserligen erbjuder många moderna kameror numera även motivigenkänning för insekter, men hur väl den fungerar beror i hög grad på fotograferingssituationen. Små fjärilar bland gräs och blommor känns inte alltid igen på ett tillförlitligt sätt, och att följa en flygande fjäril är fortfarande betydligt svårare än att följa en fågel.

Av den anledningen förlitar jag mig inte enbart på motivigenkänningen. Ofta använder jag kamerans stora AF-område i kombination med motivföljning och kontrollerar noggrant i sökaren vilket motiv kameran faktiskt fokuserar på. Särskilt när fjärilen sitter stilla är det sällan autofokusen som avgör resultatet, utan hur exakt skärpan placeras. För bästa resultat bör skärpan ligga på fjärilens huvud eller ögon. Med det begränsade skärpedjupet räcker en förskjutning på några millimeter för att viktiga detaljer ska upplevas som oskarpa.

Vid fotografering av flygande fjärilar märks en tydlig skillnad jämfört med fågelfotografering. Fjärilar flyger visserligen betydligt långsammare än fåglar, men deras flykt är betydligt mer oförutsägbar. De byter ofta riktning utan förvarning och påverkas dessutom lätt av även svaga vindbyar. Samtidigt är motivet så litet att autofokusen lätt kan låsa på bakgrunden eller på närliggande blommor. En hög seriebildshastighet ökar därför chansen att fånga just det ögonblick då fokus, vingställning och bildkomposition sammanfaller.

På den här bilden ser man problemet med autofokusen när man fotograferar flygande fjärilar. Endast den bakre antennen är skarp. 

På den här bilden är båda antennerna, fjärilens huvud, snabeln och till och med benen mycket skarpa.

När fjärilen sitter stilla är manuell fokusering ofta det bästa alternativet. Det finns flera sätt att arbeta. Den klassiska metoden är att med hjälp av fokusringen ställa in skärpan exakt på fjärilens huvud eller ögon. Moderna spegellösa kameror underlättar detta med funktioner som fokusförstoring och Focus Peaking, där de skarpa partierna markeras med en tydlig färg i sökaren.

Många natur- och makrofotografer använder dock en annan metod. De ställer först in fokus ungefär med fokusringen och finjusterar sedan skärpan genom att försiktigt flytta kameran eller överkroppen några millimeter framåt eller bakåt. Så snart fjärilens ögon ligger i skärpeplanet tar man bilden, ofta som en kort bildserie för att öka chansen att få en perfekt skarp exponering. I praktiken upplever många fotografer att denna metod är både snabbare och mer precis än att hela tiden korrigera fokus med fokusringen.

Vilken metod som fungerar bäst beror i slutändan på motivet och fotograferingssituationen. Om fjärilen sitter lugnt på en stadig blomma ger manuell fokusering en mycket exakt kontroll över skärpan. Sitter den däremot på en blomma som rör sig i vinden når även den manuella fokuseringen sina gränser. Då återstår ofta bara att vänta tills både fjärilen och blomman för ett kort ögonblick ligger helt stilla.

Utrustningen – fler möjligheter än man tror
Jag får ofta frågan vilken utrustning som lämpar sig bäst för fjärilsfotografering. Något enkelt svar finns egentligen inte, eftersom valet av objektiv i hög grad beror på den egna fotograferingen och vilken utrustning man redan har.

För mina bilder använder jag en modern spegellös kamera från Canon. Den snabba autofokusen, den höga seriebildshastigheten och den utmärkta bildkvaliteten ger mycket goda förutsättningar för den här typen av fotografering. Samtidigt vill jag betona att det inte krävs en kamera i den här klassen för att ta riktigt bra fjärilsbilder. Även betydligt enklare spegellösa kameror eller digitala systemkameror kan ge utmärkta resultat.

Intressant nog har merparten av mina fjärilsbilder inte tagits med mitt vanliga superteleobjektiv. Som fågelfotograf använder jag normalt ett 600 mm-objektiv tillsammans med en 1,4× telekonverter – en kombination som visserligen går att använda även för fjärilar, men som sällan är den mest praktiska. Det långa närgränsavståndet och den smala bildvinkeln gör det ofta svårt att komponera bilden på ett flexibelt sätt.

Denna bild av en ängspärlemorfjäril tog jag med en brännvidd på 840 mm och bländare f/7,1 från ett avstånd på 5,75 meter. Tack vare det relativt korta avståndet i kombination med den höga brännvidden och den valda bländaröppningen blir bakgrunden mycket mjuk. Den träffsäkra autofokusen och den nästan parallella orienteringen av de utbredda vingarna mot sensorplanet säkerställer en genomgående skarp återgivning av huvudmotivet. Exponeringstiden var 1/8000 s vid ISO 3200.

Av en ren tillfällighet började jag i stället använda mitt äldre 300 mm-objektiv med största bländare f/4. Eftersom det kan fokusera redan från cirka 1,5 meters avstånd visade det sig snabbt vara ett mycket användbart objektiv för fjärilsfotografering. Den stora bländaröppningen ger en mjuk och behaglig bakgrundsoskärpa, samtidigt som det något längre fotograferingsavståndet gör att fjärilarna störs mindre än vid fotografering med ett makroobjektiv. Dessutom blir det lättare att låta omgivningen ingå som en naturlig del av bilden.

Den som inte har ett ljusstarkt teleobjektiv behöver därför inte känna sig begränsad. Många moderna telezoomar, exempelvis 70–200 mm, 100–400 mm eller 100–500 mm, fungerar också utmärkt. Framför allt inom brännviddsområdet 200–400 mm går det ofta att hitta en bra balans mellan fotograferingsavstånd, bakgrundsoskärpa och flexibilitet. Det viktigaste är inte den längsta brännvidden, utan att objektivet kan fokusera på relativt korta avstånd.

Erfarenheten visar att det sällan är den dyraste eller längsta utrustningen som avgör resultatet. Betydligt viktigare är att välja rätt fotoplats, utnyttja ljuset, hitta en lugn bakgrund och lära känna fjärilarnas beteende.

Makroobjektiv är naturligtvis fortfarande ett utmärkt val, särskilt för den som vill ta detaljbilder eller fotografera mycket små arter. Mitt eget mål är däremot oftast att visa fjärilen i dess naturliga miljö och få med en del av omgivningen i bilden. För den typen av fotografi har ett medellångt teleobjektiv visat sig vara ett mycket mångsidigt verktyg.

Kamerainställningar – Beprövade metoder från fågelfotografering
När det gällde valet av kamerainställningar kunde jag till stor del utgå från mina erfarenheter från fågelfotografering. Till min förvåning behövde jag knappt ändra de kamerainställningar jag var van vid från fågelfotograferingen, och de behövde endast justeras marginellt för fjärilsfotografering.

Jag fotograferar främst i tidautomatikläget (Av) med öppen bländare och Auto-ISO upp till ISO 3200. Just när det gäller fjärilar möjliggör en stor bländaröppning en effektfull isolering av motivet. Samtidigt ser kameran automatiskt till att exponeringstiden blir tillräckligt kort genom att anpassa ISO-värdet efter de aktuella ljusförhållandena. På det här sättet kan jag helt koncentrera mig på bildkompositionen och det rätta ögonblicket.

Även servo-autofokusen har jag i regel aktiverad. Till skillnad från vad som ofta rekommenderas växlar jag inte över till One Shot, inte ens när fjärilarna sitter stilla. Så fort fjärilen befinner sig på en blomma som rör sig i vinden eller jag ändrar bildutsnittet något, kompenserar den kontinuerliga autofokusen pålitligt för dessa rörelser. Endast när autofokusen har svårt att hitta önskad skärpepunkt byter jag till manuell fokus.

På den här bilden lyckades autofokusen känna igen det flygande motivet. I andra situationer är det ofta betydligt svårare. Brännvid 840 mm, bländare f/5,6, ISO 3200 och 1/8000 sek.

Som AF-mätfält använder jag oftast hela autofokusfältet med motivspårning aktiverad. Vid fritt sittande fjärilar fungerar denna inställning förvånansvärt bra. Om det dock finns gräs eller blommor mellan kameran och motivet kontrollerar jag noga om kameran verkligen fokuserar på fjärilen och inte på förgrunden.

Självklart fotograferar jag uteslutande i RAW-format för att få största möjliga handlingsutrymme när det gäller exponering, färger och kontraster vid den efterföljande bildbearbetningen. Just motljussituationer, som ofta är särskilt tilltalande inom fjärilsfotografering, drar nytta av RAW-formatets reserver.

Vid rörliga motiv eller flygbilder utnyttjar jag dessutom kamerans höga seriebildshastighet. Inte varje bild i en serie blir perfekt, men ofta är det en bråkdel av en sekund som avgör den ideala vingeinställningen eller en exakt fokusering.

Sammantaget finns det även här en tydlig parallell till fågelfotografering: Det är inte enskilda kamerainställningar som avgör om en bild blir lyckad, utan samspelet mellan teknik, ljus, tålamod och rätt ögonblick.

Bildkomposition – den avgörande skillnaden
Tekniskt felfria bilder räcker inte för att skapa en riktigt stark fjärilsbild. Precis som inom fågelfotografering är det i slutändan bildkompositionen som avgör om en dokumentation blir en uttrycksfull naturbild.

Från fågelfotograferingen har jag lärt mig att tålmodigt vänta på rätt ögonblick. När det gäller fjärilar har jag dessutom lärt mig att vänta på rätt bakgrund. Ofta är det inte själva fjärilen som avgör bildens kvalitet, utan det som finns bakom den.

Många nybörjare försöker först och främst få fjärilen att fylla så stor del av bilden som möjligt. Då glömmer man lätt att även omgivningen är en viktig del av motivet. Blommor, gräs och bakgrund berättar ofta lika mycket om fjärilens livsmiljö som själva fjärilen. Därför försöker jag inte alltid isolera motivet, utan låter det ibland bli en naturlig del av sin omgivning – när det passar bildidén.

En ängsmättare i sin naturliga miljö.

Bakgrunden förtjänar särskild uppmärksamhet. Eftersom fjärilar oftast fotograferas på nära håll räcker det ofta att flytta sig några centimeter för att störande grässtrån ska försvinna eller för att skapa en lugn och harmonisk bakgrund. Ibland räcker ett litet steg åt sidan eller en något lägre kameraposition för att bildens uttryck ska förändras helt. Erfarenheten är densamma som vid fågelfotografering, men bakgrundens betydelse är ofta ännu större när man fotograferar fjärilar.

Lika viktigt är valet av perspektiv. Bilder tagna i ögonhöjd upplevs i regel som både mer levande och mer naturliga än bilder tagna uppifrån. De ger betraktaren en känsla av att befinna sig på samma nivå som motivet och bidrar samtidigt till en lugn och mjuk bakgrund.

Ljuset spelar också en avgörande roll. Mjukt morgon- eller kvällsljus ger harmoniska färger och minskar risken för hårda skuggor. Motljus kan få de tunna vingarna att nästan lysa upp och ge bilden en speciell stämning. Samtidigt kräver det en noggrann exponering för att de fina strukturerna i vingarna inte ska gå förlorade.

En rapsfjäril på morgonen. Den mjuka bakgrunden framhäver fjärilen på ett vackert sätt.

Det lönar sig också att vara uppmärksam på hur fjärilen håller sina vingar. Beroende på art och situation kan ett slutet vingpar vara lika tilltalande som helt öppna vingar eller en lätt sned vinkel. Ofta uppstår de bästa bilderna inte direkt efter landningen, utan först några ögonblick senare när fjärilen långsamt öppnar eller sluter vingarna.

Tålamod är därför en av de viktigaste egenskaperna hos en fjärilsfotograf. I stället för att trycka av direkt efter varje landning brukar jag först studera fjärilens beteende några sekunder. Ofta förändras scenen – vingarna hamnar i en bättre position, ljuset blir vackrare eller en solstråle faller precis rätt. Det är ofta just dessa ögonblick som gör skillnaden mellan en bra dokumentationsbild och en verkligt uttrycksfull naturbild.

Flygbilder – svårare än väntat
Den som har erfarenhet av att fotografera flygande fåglar skulle lätt kunna tro att flygbilder av fjärilar är betydligt enklare. Fjärilar flyger trots allt bara en bråkdel så snabbt som de flesta fågelarter. Som fågelfotograf var jag därför övertygad om att detta skulle vara en relativt enkel uppgift. I praktiken visade det sig dock snart att flygande fjärilar ofta kräver ännu mer tålamod. Den största utmaningen är inte deras hastighet, utan deras oförutsägbara flykt.

Medan många fågelarter flyger med en förvånansvärt jämn och förutsägbar flygbana rör sig fjärilar betydligt mer oregelbundet. De byter riktning utan förvarning, stiger plötsligt, driver iväg med vinden eller slår sig oväntat ned på en blomma. Deras oberäkneliga flykt ställer stora krav på både fotografen och kamerans autofokus.

Till detta kommer motivets ringa storlek. Även en mindre fågel fyller ofta en betydande del av sökarbilden, medan en fjäril förblir liten även med långa brännvidder. Det gör att autofokusen lättare tappar motivet eller låser på bakgrunden. Finns det dessutom blommor eller gräs bakom fjärilen ökar risken att kameran fokuserar på dem i stället.

Därför handlar fotografering av flygande fjärilar mindre om snabba reflexer än om att förstå deras beteende. Många arter flyger återkommande mellan samma blommor eller besöker gång på gång samma nektarväxter. Den som lär sig känna igen dessa mönster kan placera sig på rätt plats i förväg och låta fjärilen komma till sig, i stället för att jaga den med kameran. 

Vid flygfotografering använder jag i stort sett samma grundinställningar som vid fågelfotografering: kontinuerlig autofokus, hög seriebildshastighet och så kort slutartid som möjligt. Trots det blir många bilder oskarpa eller misslyckade. Ofta krävs ett stort antal försök innan fokus, vingställning och bildkomposition sammanfaller i samma exponering. 

Just där ligger också tjusningen för mig. En lyckad flygbild visar inte bara en vacker fjäril, utan förmedlar också rörelse, dynamik och liv. Den berättar en historia och ger betraktaren en känsla av hur fjärilen rör sig i sin livsmiljö – något som en stillasittande fjäril sällan kan förmedla på samma sätt.

Två slåttergräsfjärilar

Citronfjärilar. Brännvid 300 mm, bländare f/4, ISO 250 och 1/2500 sek.

Jakten på motivet
En lyckad fjärilsbild börjar långt innan kameran kommer fram. Medan fågelfotografer ofta söker upp specifika arter eller utnyttjar sina kunskaper om häckningsplatser och flyttningstider, handlar det vid fjärilsfotografering i första hand om att hitta rätt livsmiljö.

Blomrika ängar, vägkanter, trädesmarker och magra gräsmarker erbjuder ofta utmärkta förutsättningar. Men även där räcker det inte att bara gå från blomma till blomma. Minst lika viktigt är att stanna upp och studera fjärilarnas beteende. Vilka blommor besöker de helst? Återvänder de gång på gång till samma växter? Följer de bestämda flygvägar? Den som tar sig tid att observera detta ökar sina möjligheter att få riktigt bra bilder.

Även tidpunkten på dagen har stor betydelse. Tidigt på morgonen är många fjärilar fortfarande inaktiva. De sitter ofta med slutna vingar på grässtrån eller blommor och låter sig fotograferas utan att störas. Samtidigt ger det mjuka morgonljuset ett vackert färgåtergivande, och daggdroppar kan ge bilderna en extra dimension.

När temperaturen stiger blir fjärilarna betydligt mer aktiva. Då börjar den verkliga utmaningen. De flyger ständigt mellan olika blommor och stannar ofta bara några sekunder innan de fortsätter vidare. I stället för att följa efter dem har jag upptäckt att det oftast är bättre att välja en bra plats och vänta. Många fjärilar återvänder gång på gång till särskilt nektarrika blommor eller följer samma flygstråk under en längre tid.

Det här arbetssättet påminner mycket om fågelfotografering. Även där leder ett rastlöst sökande sällan till de bästa bilderna. Den som lär sig förstå djurens beteende och väljer sin position med omsorg har ofta större framgång än den som ständigt jagar motivet.

Tålamod är därför kanske den viktigaste egenskapen hos en fjärilsfotograf. Alla fjärilar landar inte på den vackraste blomman, och alla blommor erbjuder inte den bästa bakgrunden. Ofta lönar det sig att vänta på det ögonblick då motiv, ljus och bildkomposition samspelar på bästa sätt. Jag insåg ganska snart att bra fjärilsfotografering handlar mindre om snabba reaktioner och betydligt mer om tålamod, noggrann observation och förståelse för fjärilarnas beteende.

Puktörneblåvingar vid parning

Silversmygare

Artkunskap – mer än att bara känna till namnet
Den som fotograferar fjärilar kommer förr eller senare också att börja intressera sig för artbestämning. Det handlar dock om betydligt mer än att bara kunna sätta rätt namn under en bild. Ju bättre man känner till de olika arterna, desto lättare blir det att förstå deras beteende och därmed också att skapa bättre bilder.

Som mångårig fågelfotograf var jag van vid att kunna artbestämma de flesta fåglar redan ute i fält. När jag började fotografera fjärilar upptäckte jag snart att det ofta är betydligt svårare. Många arter skiljer sig endast genom små detaljer i vingteckningen, antennerna eller vingarnas undersida. För flera arter krävs dessutom fotografier av både vingarnas ovan- och undersida för att en säker artbestämning ska vara möjlig.

Det var därför inte ovanligt att jag först hemma vid datorn kunde avgöra vilken art jag hade fotograferat. Genom att studera bilderna noggrant, jämföra dem med bestämningslitteratur och diskutera med erfarna fjärilskännare gick det ofta att komma fram till en säker bestämning.

Samtidigt växer förståelsen för arternas levnadssätt i takt med att artkunskapen ökar. Man lär sig vilka blommor de föredrar, när på dagen de är som mest aktiva och vilka miljöer de trivs bäst i. Därmed blir det också lättare att planera sina fototurer och öka chanserna att lyckas.

En timotejbredvecklare, cirka 1 cm stor.

Rödfläckig blåvinge

Kunskapen är också värdefull för bildkompositionen. Den som vet att en citronfjäril ofta återvänder till samma blomma eller att en tjockhuvudfjäril gärna sitter kvar länge på en favoritplats kan förbereda bildutsnittet i förväg och invänta rätt ögonblick. På så sätt blir fotograferingen både lugnare och mer genomtänkt.

Med tiden leder intresset för fotograferingen nästan automatiskt vidare till ett intresse för själva arterna. Viljan att ta en vacker bild utvecklas gradvis till en nyfikenhet på fjärilarnas liv, deras livsmiljöer och deras betydelse i naturen. Kameran blir därmed inte bara ett redskap för att skapa bilder, utan också ett sätt att uppleva och förstå naturen på ett djupare plan.

Sammanfattning
Fjärilsfotografering kräver ett annat arbetssätt än fågelfotografering. Den som har erfarenhet av att fotografera fåglar har visserligen stor nytta av sina kunskaper om ljus, autofokus och djurens beteende. Samtidigt lär man sig snabbt att lägga märke till de allra minsta förändringarna i perspektiv, vind och bakgrund. Ofta är det just dessa små detaljer som avgör om en bild blir bra eller riktigt bra.

För mig har fjärilsfotograferingen blivit ett värdefullt komplement till fågelfotograferingen. Den har lärt mig att arbeta långsammare, att observera mer noggrant och att lägga ännu större vikt vid bildkompositionen. Just kombinationen av tålamod, naturkunskap och fotografiskt seende är det som gör fjärilsfotografering så fascinerande.

Jörg Asmus, Kalmar